Thomas Carrington/blog

I det senaste numret av Balans (2012:4 sidorna 40-41) ställer jag under rubriken “Redovisningen kan bli fel trots att revisorer gör rätt” frågan om väsentlighet, så som det är definierat idag, alltid är väsentligt? Det frågan syftar på är de slutsatser som Christensen et al.1 drar av att krav på revisionen i form av väsentlighetsbelopp är högre (beloppen lägre) än den inneboende osäkerhet som finns i redovisningen. I förlängningen kan man fråga sig om det betyder att revisorn är på väg att bli irrelevant. Visserligen tycks det rimligt att ju mer möjligheterna minskar för revisorn att hitta fel, desto mindre relevant blir revisorn. Men det betyder förstås inte att revisorn inte tillför något värde. Tvärtom torde behovet av revisorn, någon som granskar siffrorna, öka när osäkerheten i redovisningen blir större.

Problemet med att revisorns möjlighet att finna alla fel minskar (genom att redovisningen blir komplexare) är enligt min mening istället att det påverkar förtroendet för revisorn. Förväntningarna på revisorn är, och kommer nog fortsätta att vara, att revisorn ska finna alla fel (trots att det torde vara en omöjlighet under de bästa av förutsättningar). Dock är det i precis i det här sammanhanget väsentlighetsbegreppet blir som mest relevant och intressant. Så länge revisorn finner alla väsentliga fel, dvs. fel vars kännedom skulle påverkat en investerares beslut, torde nämligen de flesta vara nöjda.

Vad kan då göras? Att ändra definitionen av väsentlighet2 skulle med ett Alexanderhugg lösa de motsättningar som redogörs för i artikeln mellan revisorers väsentlighetsnivåer och redovisningens osäkerhet. Det skulle dock inte lösa problemen med revisionens legitimitet. För det måste en (eller fler) av tre saker inträffa:

1. Revisorns rapportering måste nyanseras på så vis att den kan spegla osäkerheten i revisionen. Där revisionen inte kan uttala sig om med rimlig säkerhet om att revisionen funnit alla väsentliga fel, bör den heller inte göra det.
2. Redovisningsreglerna måste ändras så att osäkerheten i redovisningen kommer ner på nivåer som revisorn kan uttala sig om med rimlig säkerhet att alla väsentliga fel är funna.
3. Förväntningarna på revisionen måste förändras. Men efter +40 år3 med revisionens förväntningsgap ska vi kanske inte hoppas allt för mycket på den lösningen.

Avslutningsvis vill jag poängtera att min artikel i första hand är en kommentar på Christensen med kollegors artikel och i andra hand dess applicerbarhet på HQ-fallet. I vilken utsträckningen HQ, HQ:s revisorer, Finansinspektionen och Revisorsnämnden gjort rätt eller fel kan jag inte säga mycket om och försöker därför att inte uttrycka någon ståndpunkt om detta. Mitt resonemang bygger på att vi ponerar att, framför allt, Finansinspektionen och Revisorsnämnden båda har rätt–vilket i sig kanske kan tyckas vara ett kontroversiellt antagande. Givet detta antagande ställer jag mig sedan frågan hur vi kan förstå den uppkomna situationen och vad den förståelsen får för konsekvenser. Vad som är rätt, fel, verkligt och overkligt här i världen är inte trivialt att komma överens om. Det är bland annat därför vi har domstolar och organisationer som Finansinspektionen och Revisorsnämnden. Därför tycker jag inte att det är en alltför galen tanke att, åtminstone som en arbetshypotes, definitionsmässigt utgå från att både Finansinspektionen och Revisorsnämnden har rätt.