I dag får Riksrevisionen nya Riksrevisorer. De tidigare Riksrevisorerna valde alla att lämna sina uppdrag (de kan inte bli avsatta) till följd av (eller åtminstone i nära anslutning till) publiceringen av en serie artiklar i Dagens Nyheter i vilka påstådda missförhållanden på myndigheten avslöjades.
För en revisionsforskare var den debatt som följde på dessa händelser intressant. För nästan alla problem som DN avslöjade handlade om att en Riksrevisor, på varierande vis, åsidosatt sitt oberoende samtidigt som många röster i den debatt som följde argumenterade för att göra Riksrevisionen mindre oberoende genom att ställa den under olika former av insyn, tillsyn eller översyn. Men om lösningen är att göra Riksrevisionen mindre oberoende, vad var då problemet till att börja med?
Jag har hållit mig utanför den här debatten. En liten fotnot till debatten om Riksrevisionen har jag dock tillåtit mig. Min kommentar till debatten beskrivs bäst som en fotnot eftersom den inte berör sakfrågan (behöver Riksrevisionen reformeras, osv.) utan snarare tar sig uttryck i ett empiriskt bidrag till frågan om vilken granskningsstil som ger bäst resultat.
I en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift beskriver jag hur det ur svaren till en enkät, som jag distribuerat till personer som arbetat i en organisation som blivit föremål för Riksrevisionens effektivitetsgranskning, går att utläsa att en revision som upplevs mer konsultliknande än ansvarsutkrävande också är den typ av revision som, av de som granskas, upplevs leda till att mer förändringar görs som resultat av revisionen i de granskade organisationerna. Resultaten (liksom föregående mening) är förvisso inte de tydligaste eller starkaste men de är åtminstone statistiskt signifikanta. Dessutom upplever åtminstone jag dem som intuitivt rimliga (men för den sakens skull inte nödvändiga eller oundvikliga).
Vad har då det här med debatten om Riksrevisionen att göra? En hel del, skulle jag vilja påstå. För om vi vill ha en Riksrevision, vars granskningar faktiskt leder till förbättringar, tycks mina resultat föreslå att vi åtminstone bör diskutera möjligheten att oberoendet inte är heligt. (Detta är något som Riksdagen faktiskt redan inte bara diskuterat utan även agerat i linje med genom den reform av Riksrevisionen som genomfördes 2010.) Det finns dock många dimensioner att ta hänsyn till. (Men de kan vi bara tala om efter att vi har slaktat den heliga kon.) En är vilken typ av oberoende vi talar om. Att agera som konsult är att förlora en del av sitt oberoende mot ”klienten”. Att bli ställd under ytterligare parlamentarisk tillsyn är en helt annan förlust av oberoende, en förlust som jag inte tror skulle gagna någon. Det skulle riskera alla möjligheter till legitimt ansvarsutkrävande.
Om vi vill att Riksrevisionens granskningar ska kunna leda till att de granskade organisationer gör förändringar med utgångspunkt i Riksrevisionens granskning, så bör oberoendet gentemot regering, riksdag och andra aktörer med ett potentiellt intresse i resultatet av granskningarna bejakas. Det är min starka övertygelse. Men det är inte samma sak som att inte ge Riksrevisionen utrymme att även bejaka sin rådgivande roll. För det tycks vara i rollen av rådgivare som Riksrevisionen gör störst nytta. Den här kopplingen mellan granskningsstil, tendens till att göra ändringar till följd av Riksrevisionens granskning och Riksrevisionens oberoende är dock inte en tes jag driver, eller ens ett centralt argument i artikeln. Istället diskuterar jag det, i en fotnot.1
1. Carrington, T. (2017). “Consulting or Holding to Account? Riksrevisionen as an Agent of Change in Swedish Public Administration” Statsvetenskaplig tidskrift, Årgång 119, nummer 1, sidan 107.