I never got to meet my grandmother (on my mother’s side). She died long before I was born. Recently, I found this picture of her. When the photograph was taken in 1933, she would have been exactly the same age as my daughter is today, 15, although she looks older. This photograph is 90 years old, but to me, it feels almost eerily contemporary. I am glad I found it.
Idag var pappas begravning. Efter begravningsgudstjÀnsten i Stora Kopparbergs kyrka i Falun hölls en minnesstund pÄ KristinegÄrden (eftersom vi inte fick plats pÄ den mer nÀrliggande MariagÄrden). Under minnesstunden valde jag att sÀga nÄgra ord, vilka jag dÀr och dÄ föreslog skulle ses mer som publik sjÀlvterapi Àn ett tal. Men det var förstÄs ett tal. Det var bÄde och, för det var nÀmligen ett tal jag skrivit till mig sjÀlv. Ord jag i första hand behövde sÀga till mig sjÀlv och som först i andra hand var riktade till övriga sörjande. För denna egoistiska handling bad jag om ursÀkt pÄ KristinegÄrden och jag gör det igen hÀr men jag Ängrar det inte.
För den intresserade, var det ungefÀr det hÀr jag sa till mig sjÀlv och de andra gÀsterna: