Thomas Carrington/blog

Under rubriken “Riskbedömningen blir allt viktigare” citeras mitt blogginlägg “Ett misslyckande för IFRS” på följande vis på sidan 7 i Balans nummer 11/2011:

Thomas Carrington, lektor i revision vid Uppsala universitet, menar att som regelsystemet och International Financial Reporting Standards (IFRS) ser ut i dag har vi inga garantier för att vi inte får ett nytt HQ. Det är förstås fullt möjligt att Revisorsnämnden har fel i sin bedömning av Dyrefors revisionsinsats. Men om nämnden har rätt, och om Finansinspektionen har rätt i att tradingportföljen var kraftigt övervärderad, får vi helt enkelt finna oss i att den här typen av situationer kan komma att uppstå igen, säger han.

Fars generalsekreterare Dan Brännström delar Thomas Carringtons syn…

Några reflektioner:

1. Jag har verkligen inget emot att bli kallad lektor i revision. Min officiella titel är dock lektor i företagsekonomi. Universitetslektor om man ska vara petig.
2. Kul att Fars generalsekreterare delar min syn och inte tvärt om 😉1
3. Min text är bättre i deras version. Gillar hur de städat upp mitt språk. (Jämför med originaltexten nedan.)
4. Som så ofta i tryckt media saknas själva referensen/url-en. Men det är ok. Google lär ju peka den intresserade läsaren till originaltexten (eller hit!).

“Ett misslyckande för IFRS” publicerades ursprungligen på www.revisionsboken.se/2011/10/19/ett-misslyckande-for-ifrs/ den 19 oktober 2011. Texten återges nedan i sin helhet.

Ett misslyckande för IFRS?

Eller för Finansinspektionen? Eller för Revisorsnämnden? För de kan inte alla ha rätt. Eller kan de? Bakgrunden till de här frågorna är Revisorsnämndens (RN) meddelade tidigare idag (18 oktober 2011) att–med undantag för några mindre dokumentationsmissar–fria HQ:s revisor Johan Dyrefors från de misstankar Finansinspektionen (FI) riktat mot honom.

FI har anklagat Dyrefors för att inte ha fullgjort de skyldigheter som lagen kräver genom att inte reagera på att HQ Banks tradingportfölj var kraftigt övervärderad. RN menar emellertid att revisorn inte kan lastas för eventuella redovisningsfel eftersom han i allt väsentligt följt god revisionssed. Detta föranleder Dagens Industri (Di) att fråga Peter Strömberg, chef för RN:

Hur kan så stora tradingförluster vara osynliga i årsredovisningen utan att revisorn har gjort något fel?

Det han säger är att vid revisionen så fanns det inte så stora tradingförluster. De går ju både upp och ner. Vad vi ska göra som revisorsnämnd är att vi ska pröva revisionsinsatsen och vi kan inte kritisera en revisor om det inte är otvetydig fastslaget att han har gjort fel. Det är vi som har bevisbördan för det.2

Det är möjligt att det är ett avsteg från best practice, men det är inte det vi ska titta på utan vi ska se på huruvida det finns väsentliga fel i hur han har uppfattat redovisningsfrågorna och det har vi inte kunnat se att han har gjort.

Här finns det anledning att stanna upp och begrunda väsentlighetsbegreppet lite närmare. Enligt revisionsstandard är [i]nformation […] väsentlig om ett utlämnande eller en felaktighet kan påverka de beslut som användaren fattar på basis av informationen i de finansiella rapporterna. Graden av väsentlighet beror på postens eller felets storlek och på omständigheterna kring utelämnandet eller felet. Väsentlighet är därför mer en fråga om en tröskelnivå än en grundläggande kvalitativ egenskap som informationen måste ha för att vara av värde. Väsentlighetsbelopp är således inte något som en revisor bestämmer utan något som revisorn försöker göra sig en uppskattning av. Hur en investerare skulle agera om hon eller han kände till ett tänkt fel på X kronor är ett exempel på den typ av frågor en revisor bör ställa sig när hon eller han sätter de väsentlighetsnivåer som ska vägleda designen av–graden av precision på–revisionen. I praktiken använder sig revisorn ofta av olika former av nyckeltal för att sätta väsentlighetsnivåer eftersom “hur skulle en investerare agera?” i olika situationer är en fråga som är omöjlig att svara på innan de olika situationerna har uppstått. Konstateras kan hur som helst att RN inte finner anledning att ifrågasätta revisorns bedömning av vad som är väsentligt i detta fall.

Men, för att parafrasera Di, “hur kan så stora tradingförluster” inte vara väsentliga? Svaret är förmodligen så enkelt att de faktiskt är väsentliga. Men, som RN argumenterar, så var förlusterna inte så stora när revisorn gjorde sin granskning. En annan komplicerande faktor är att även om väsentlighet bör definieras utifrån användarperspektivet så kan revisorn knappast tvingas arbeta med väsentlighetsnivåer som är lägre än den inneboende volatilitet som finns i redovisningen. Det vill säga, hur ska revisorn med någon som helst säkerhet kunna uttala sig om en tillgångs värde inom ett spann på säg +/- 5 procent om den inneboende osäkerheten i värderingen är högre än så. Denna problematik gäller i varierande omfattning för i princip alla tillgångar där det saknas en likvid marknad. Med andra ord, vi kan inte klandra revisorn för att IFRS leder till stora svängningar i värdet på en tradingportfölj. Ur det perspektivet skulle man kunna hävda att det inträffade inte är ett revisions- eller kanske ens ett redovisningsmisslyckande, utan ett misslyckande för IFRS.

Det är förstås fullt möjligt att RN har fel i sin bedömning av Dyrefors revisionsinsats. Men om de har rätt, och FI har rätt i att tradingportföljen var kraftigt övervärderad, då får vi helt enkelt finna oss i att den här typen av situationer kan komma att uppstå igen. Och det kanske också är meningen. I samband med FASB och IASB:s utveckling av ett nytt, gemensamt konceptuellt ramverk noterar de nämligen att:

In considering the issues related to … reliability, as well as standard-setters’ experience with assessing reliability, the boards observed the existence of a variety of notions of what the concept means. For example, some constituents focus on verifiability to the virtual exclusion of the faithful representation aspect of reliability (FASB, 2006, Par. BC2.26).

Istället för att försöka få redovisningens intressenter att förstå hur FASB och IASB menar att innebörden i begreppet reliability ska förstås valde de båda standardsättarna att helt enkelt byta ut begreppet mot faithful representation eftersom further efforts to explain what reliability means did not seem likely to be productive (FASB, 2006, Par. BC2.27).

Mot en sådan bakgrund kanske det inte är så konstigt om revisorns jobb har blivit svårare på senare tid.