Den 18 augusti var det dags att ge Joakim Valfridsson den förhoppningsvis mest minnesvÀrda punkten pÄ bröllopsprogrammet: svensexan. Andreas Holmkvist höll i trÄdarna med assistans av Fuffen.
Svensexan var mycket lyckad. Men Ă€ven om Jocke inte hade hittat sĂ„ntexten han dök efter, Ă€ven om han hade blĂ„vĂ€grat att sjunga in den, Ă€ven om lerduveskyttet hade regnat bort, Ă€ven om metallsmidet hade slutat med brĂ€nnskador och besök pĂ„ akuten, och Ă€ven om den avslutande festen hade blivit stel och “trevlig” sĂ„ hade det Ă€ndĂ„ varit vĂ€rt Faluresan för att fĂ„ trĂ€ffa alla gamla vĂ€nner igen – och lĂ€ra kĂ€nna nĂ„gra nya. Nu hade vi dock inte bara tur med vĂ€dret – vilket var strĂ„lande men inte olidligt hett – utan allt gick enligt plan … nĂ„ja, nĂ€stan allt. SjĂ€lva överaskningsmomentet blev lite … hur skall jag sĂ€ga … i avsaknad av överaskning. Iden var att blivande svĂ€rfar skulle ringa hem till Jocke och berĂ€tta att det varit inbrott i bĂ„tarna vid smĂ„bĂ„tshamnen och att Jocke nog borde skynda sig dit. Det gjorde han nu ocksĂ„. Och vi hade gömt oss i bĂ„ten precis som planerat. Haken var dock den att Jocke hade med sig sina söner Albin och Emil. Och nĂ€r de gĂ„r pĂ„ bryggan och nĂ€rmar sig bĂ„ten sĂ€ger Albin, som uppenbarligen Ă€rvt en hel del frĂ„n Linda-Marie, dagens förmodligen utan tvekan mest intilligenta ord: “pappa, varför ligger bĂ„ten sĂ„ djupt i vattnet?”. Det var det. NĂ„vĂ€l, vi lĂ€mnade Albin hos svĂ€rförĂ€ldrarna och sĂ„ var det problemet löst.