Det sägs att en av Steve Jobs största talanger var det “reality distortion field” han omgavs av. Detta låter som något negativt men om man läser Walter Isaacsons biografi om Jobs (eller som jag, kortversionen i Harvard Business Review) framgår det att de som utsatts för detta “fält” oftast tycks ha sett det som en positiv egenskap. Och det är bra. För många ledande revisorer omges även de av ett “reality distortion field”. Exempel på detta hämtar jag från två olika anföranden av två av branschens ledande företrädare som jag hade förmånen att lyssna till igår kväll. I dessa anföranden nämnde den ena Big 6. Den andra nämnde Big 7. Båda gjorde det i sammanhang där jag hade förväntat mig att de istället skulle sagt Big 4. Detta är inget mindre än fantastiskt eftersom mycket av den kritik som riktats mot branschen har handlat just om koncentration, bristande konkurrens och “problemet” Big 4. Men det problemet är alltså löst nu. Revisorer är roliga.
Som forskare förbehåller jag mig – och har alltid förbehållit mig – rätten att vara kritisk mot branschen. Föregående exempel kan ses som en sådan kritik. Men precis som det positiva med Steve Jobs “reality distortion field” inte var att få folk att se saker på ett nytt (hans) sätt utan att också få dem att tro på att det som de tidigare trott var omöjligt faktiskt är möjligt tror jag det ligger något djupare bakom talet om Big 6/7. Genom att bjuda in nummer fem, sex och sju ger Big 4 dem en plats vid bordet vilket i sin tur inte bara ger dessa byråer en möjlighet att växa in i Big 6/7 rollen utan även skapar en förväntan om att de ska leva upp till den rollen. Det är positivt.
Sedan 2008 har jag varit exekutiv ledamot för Revisionsakademin. Innan det var jag Revisionsakademins stipendiat från år 2003. Efter nio år med Revisionsakademin är det emellertid nu dags för mig att tacka och lämna stafettpinnen vidare till min (ännu inte utsedda) efterträdare.1 Med tanke på detta och allt som Revisionsakademin gjort för den svenska revisionsforskningen (och mig personligen) känns det därför också rätt att här fokusera på det positiva. Och den kanske mest positiva observationen jag gjort under åren med Revisionsakademin, ibland med förvåning men alltid med glädje, är hur revisorer, speciellt i ledande positioner, engagerar sig i och bekymrar sig för frågor som det växande revisions- och granskningssamhället, hur ökade krav på ansvarighet tränger ut ansvarsfullhet, osv.
Det känns bra att beslutet att lämna min post som exekutiv ledamot är fattat och att det nu är offentligt. Samtidigt kommer jag förstås sakna Revisionsakademin och, framförallt, dess två årliga möten. Jag har lärt mig otroligt mycket under de här åren inte bara om revision och redovisning utan även om hur de slipade damer och herrar som utgör akademins ledamöter (vilka inte alla är revisorer) navigerar bakom och framför kulisserna för att få saker gjorda. Jag kommer att sakna de människor jag lärt känna i revisionsakademin, vilka jag nu sannolikt inte kommer träffa lika ofta. För revisorer är roliga.
Att revisorer är roliga visste jag visserligen redan från min karriär som revisorsassistent i fotbollslaget Andersen Donkies. Det skulle nämligen varit lätt att tjäna pengar på Donkies om det gått att spela på ett Arthur Andersen-Europamästerskap i fotboll. Donkies morgonmatcher höll alltid Berlinklass! Därefter sjönk emellertid kvaliteten i takt med den ofrånkomliga tillnyktring som följer av att springa fram och tillbaka efter en boll. Nu var jag visserligen målvakt. Men i princip.
En annan princip – och den här försöker jag leva efter – är att hålla mitt ord. Det här blogginlägget är emellertid tyvärr ett avsteg från den principen. En av akademins ledamöter frågade nämligen mig gång på gång efter gårdagens möte vad han skulle blogga om i morgon. Jag hade inget bra svar på det så istället svarade jag att jag visserligen inte skulle blogga i morgon men att jag visste vad jag skulle blogga om – om jag skulle blogga. Och nu har jag skrivit ett blogginlägg. Hm. Kanske var dock – nu när jag tänker på det – hans syfte med bloggpratandet inte så mycket att få uppslag till vad han skulle skriva om utan ett sätt att få mig att ta upp bloggandet igen. Således kanske jag inte bör känna mig skyldig till ett principbrott utan istället som ett offer för hans “reality distortion field”. Vem vet. Revisorer är roliga.
- 1. Anledningen till att jag slutar är att jag har allt för många projekt som konkurrerar om min uppmärksamhet. Det gör att jag anser att jag inte längre har den tid och energi som krävs för att på ett konstruktivt sätt driva Revisionsakademins frågor framåt och ta de nya initiativ som krävs för att Revisionsakademin fortsatt ska spela den ledande roll akademin har när det gäller att verka för kunskapsförsörjning och kunskapsutveckling inom revision, redovisning och sammanhörande områden. ↩
